c a r o l i n e Δ

Drömde om mamma igen, hade inte pratat med henne på ett tag men jag smsade henne först och frågade vad hon gjorde, sen om hon var vaken. Men hon svarade inte så jag åkte dit, när jag öppnade dörren kände jag doften av mat och jag förstod att hon var i köket. Jag sprang in i köket och gav henne världens kram, det kändes så verkligt och det var så skönt att äntligen få krama henne. Jag skulle göra allt för att min dröm skulle vara verklig...allt.

I miss you so much.

Varför kan jag drömma om dig där jag såg vad som skulle hända, jag bad till Gud i drömmen att jag skulle få en andra chans och att kunna ändra. Jag fick en chans och gick rakt fram till min mamma och sa allt jag ville säga, allt jag fick osagt sa jag till henne, jag fick henne att le och hon försvann inte.

min fina mamma, jag hoppas du vilar i frid. Det är tomt utan dig och jag saknar dig och ditt skratt.♥

Hur mycket jag än längtar och tänker på dig så finns det ingenting som kan ta dig tillbaka. Nu när värmen och solen har kommit vet jag hur glad du skulle varit, jag vet att du skulle legat ute och solat varje dag, frågat om vi skulle åka till stranden och sola tillsammans. Jag vet hur du skulle gå i dina sommarklänningar och säga att det känns som att vi är utomlands. Det finns så mycket jag skulle vilja ge dig och så mycket jag skulle vilja säga dig bara för att jag skulle få se ett leénde, du vet att jag saknar dig, och att jag älskar dig, för det berättar jag för dig innan jag somnar varje kväll. Jag går på stan och ser så otroligt mycket saker som påminner om dig, åhléns restaurangbild på kaffekopppen där skummet är format som ett hjärta, som din profilbild på facebook, eller alla kläder i affärerna som är så typiskt dig och jag tänker att om du var här, så skulle du ha burit dom. Jag vet att du inte ser detta, men om jag kunde, så skulle jag göra allt för att få dig att veta, att du finns i mina tankar varje dag och att varje andetag, tar jag för dig. För du, är min älskade mamma som alltid kommer finnas i mitt hjärta och jag längtar tills jag får se dig igen.♥ Du ska veta att det är så svårt och jobbigt att inte veta varför du är borta, det finns inte ord, inte ens mina tårar kan förklara hur ledsen jag är. Det enda jag hoppas är att du har det bra och att du ser mig, Robin och Jossan och att vi gör dig stolt.

du är värd att vara i paradiset, och jag hoppas att änglarna kramar dig från mig.

Min största önskan just nu är att få dig tillbaka, tillbaka hit till jorden. Jag har alltid vetat att du är en ängel, men jag trodde aldrig att du skulle flyga upp dit så snart.

åååh!! jag är så förbaskat arg på den som nu bestämmer över våra liv! Vem har rätt att bestämma när någon ska dö, eller leva. Det är så sjukt, vill bara ge han/henne en fet jävla smäll för att den tog min mamma ifrån mig innan jag ens han säga förlåt eller göra saker bra. Går med en klump i magen varenda jävla dag för jag mår så dåligt över att jag inte hann säga vissa saker. Det är så sjukt, livet 'är sjukt, orättvist och dumt. Varför ska man ens födas om man inte får leva klart sitt liv? När hennes liv försvann av ingen anledning alls, INGEN!!

jahapp, då sitter jag här och gråter igen, vissa dagar går bra. Dvs när jag inte är ensam, för då kan jag tänka på annat. Men nu är jag helt ensam och får tid att tänka, och då är det väldigt svårt att tänka på någonting annat än på mamma. Jag förstår inte att det kan vara så svårt att acceptera, att förstå att hon aldrig kommer igen, att jag aldrig mer kommer få se min mamma, att jag aldrig mer kommer kunna säga förslåt för allt jag sagt, gjort och allt jag inte sa och gjorde. Jag skulle gjort allting så mycket bättre, inte bara tagit för givet att hon skulle finnas där hela mitt liv. Livet är så förbaskat jävla orättvist och jag önskar jag var där för henne när hon behövde mig. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag var en sån idiot, vad folk än säger kommer jag aldrig tro på deras ord, även fast jag säger att jag förstår.

Idag var mammas begravning, det värsta av allt är ju att jag fortfarande inte har insett att hon är borta, jag hoppas varje dag att jag ska få ett  samtal att hon har vaknat. Men för varje dag som går blir jag bara mer och mer orolig... Varför är det så att vi har så svårt att inse, att vi fortfarande har hoppet kvar även fast det inte finns något hopp längre. Det var en jätte fin begravning med fina blommor och hälsningar och fin musik. Men ändå så känns allt som ett rent helvete. Varför är livet så himla orättvist för, varför försvinner alla som förtjänar att leva?

Tack 5B för era fina brev till mig, jag fick en massa tårar i ögonen och det var jätte fint. Läste också eran insändare i tidningen som var hur fin som helst, ni ska veta att hon pratade om er jämt hemma, hur mycket hon tyckte om er och hon berättade alltid om er när vi satt och åt och hon fick alltid sådana skrattutbrott. Hon sa att hon inte ville jobba som lärare när hon var hemma på morgonen, men att hon tyckte att det var så kul när hon väl kom dit. Det är inte bara viktigt att ha en bra lärare, det är också viktigt att ha bra elever! Och det sa hon varje dag att ni var.

Den här dagen har varit jätte jobbig, vi har fått lite information om vad som skulle kunna vara orsaken, och det gör mig så arg, och så ledsen att det kan vara på det viset. Att den saken som skulle hjälpa henne genom diabetesen istället tog bort livet från henne. Har inte ord, det gör mig så fruktansvärt ledsen att hon kanske dog för en sån sjukt jävla dum grej. Av ingen mening.