YOU ARE THE ONLY ONE, I ADORE YOU
Varför kan jag drömma om dig där jag såg vad som skulle hända, jag bad till Gud i drömmen att jag skulle få en andra chans och att kunna ändra. Jag fick en chans och gick rakt fram till min mamma och sa allt jag ville säga, allt jag fick osagt sa jag till henne, jag fick henne att le och hon försvann inte.
När jag vaknade förstod jag att allt bara var en dröm och att jag aldrig sa dom där saKerna till mamma och att jag inte fick en andra chans. Jag kommer aldrig kunna säga hur mycket jag älskar henne till henne öga mot öga, bara tyst till himlen och hoppas att hon hör och vet.
Mamma är fortfarande borta och det gör så ont och det sårar mig att drömma om henne där jag gång på gång i drömmarna pratar med henne och att hon återuppstår och lever, men sen när jag vaknar så är glädjen borta, för hon kommer inte tillbaka, nånsin. Och där ligger jag och har precis drömt att hon finns, bara några centimeter bort från mig. Det gör så ont.
Är det så att mina drömmar om henne beror på att allt jag går och tänker på är henne, jag vill så gärna att det inte ska vara sant, och jag vill så gärna att verkligheten ska vara en dröm. Vill bara vakna. Varför drömmer jag att hon kommer tillbaka gång på gång, varför kan jag inte acceptera att det inte kommer ske. Vad jag än gör kopplas mina tankar till mamma, jag gråter när jag går hem från skolan, på kvällarna och innan jag fixar mig på mornarna. Jag får tårar när jag ser dina vänner, när någon pratar om sina mammor eller när folk på stan pratar om döden, så fort jag hör ordet döden blir jag alldeles tom. Jag orkar inte gråta mer.
Det känns verkligen som att allt påminner om dig.
Jag vet att du inte vill att jag ska gråta när jag tänker på dig, jag vet att du vill att jag ska le och vara glad. Men det är så svårt att föreställa sig när jag tänker på allt jag gick miste om, jag saknar dig och ingen kan förstå hur tom jag känner mig, hur dum jag känner mig för det var du som skulle levt istället. Det var du som förtjänade livet. Du och ingen annan. Du gjorde allt för oss, även fast du vart arg, så gjorde du ändå allt, och allt du fick tillbaka var skit. Jag önskar bara att det var jag som tagit mer hand om dig istället. Jag har ont i magen varje dag och har haft ont sen dagen då du försvann. Saknaden av dig är bara för stor och klumpen i min mage har växt fast. Jag önskar att du hör när jag säger att jag älskar dig och att jag saknar dig och om jag skulle få fem minuter på mig att fixa till allt skulle jag göra det, skulle göra allt.
Jag önskar bara att jag var med dig den kvällen, att jag inte lämnade dig som jag gjorde... Det känns som att allt var mitt fel. Att jag inte brydde mig, men det gjorde jag. Jag brydde mig så jävla mycket om dig, även fast jag inte visade det. Jag önskar att jag sa dem där tre små men ändå värdefulla orden till dig, för det var kanske det som skulle fått dig att orka? Men jag sa dom aldrig och jag förstår hur det borde kännas att säga att du älskar dina barn men inte får svar tillbaka, jag skäms, jag älskade dig men svarade aldrig. Jag är så dum, en idiot. jag hatar mig själv.
Funderingar som finns i mitt huvud varje morgon, varje dag, varje kväl och varje natt, varför? Jag vet fortfarande inte varför du försvann och jag önskar jag viste så jag någonsin kan gå vidare. Jag trodde att jag redan räddat ditt liv en gång, och det var den värsta händelsen i mitt liv. När du låg medvetslös och jag viste inte vad jag skulle göra. Jag förstod ingenting. Jag skulle inte ens hem till dig den kvällen men jag kom ändå, och du överlevde trots att du föll i koma och det var då du fick reda på att du hade diabetes. Jag trodde verkligen att du skulle få leva ett bra liv efter det, men du skulle helt enkelt inte vara här på jorden och du försvann fortare än någon kunde ana.
Jag vill bara spola tillbaka tiden så allt kunde bli bra, att vi kunde få allt bra som vi aldrig hann få, att vi skulle få lösa våra strider och problem, nu kan det aldrig lösas och jag får bära på smärtan att inget blev bra. Varje tår jag gråter är för dig, jag önskar att tårar var som pengar i himlen, då skulle jag nog få tillbaka dig. Jag skiter i mitt ig i matte, om du hade funnits hade förmodligen det varit anledningen till att jag gråtit lite, men nu är det som ett sandkorn på en strand, ingenting. Jag bryr mig inte ens. Det enda jag bryr mig om är dig, och det började jag bry mig om försent. Jag tog dig för givet, så som alla andra runt omkring mig. Jag vill att du ska höra att jag älskar dig, jag vill att du ska känna det. Du var verkligen den viktigaste personen i mitt liv, utan att jag viste om det. ♥
min fina mamma, jag hoppas du vilar i frid. Det är tomt utan dig och jag saknar dig och ditt skratt.♥
Kommentarer
Trackback
