DET GÅR BARA INTE
Det här har varit den värsta dagen nästan, det är nu jag börjar inse, har gråtit i nån timme nu och kan inte sluta, jag vill bara få svar på mina frågor men hon svarar ju inte på dom. Jag vet att ni är nyfikna och har besöksrekord nu tack vare det här, men jag bryr mig inte, jag måste få skriva av mig och har inte papper och penna tillgängligt och mitt word fungerar inte. Jag bryr mig inte vad ni tycker om mig, om jag är för ytlig eller ej. Jag älskar min mamma och jag säger allt jag vill för att få folk att förstå att jag älskar henne, saknar henne och avgudar henne. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt, jag tycker det är så orättvist, att min mamma skulle dö, att mina syskons mamma måste dö, min lillasyster är 13 år. och det fanns inte ens nån orsak till varför hon dog. Jag blir så arg!! Varför tar Gud ifrån allt gott? Av noll anledning. Det fanns ingen, det bara hände. det är så sjukt och jag blir ledsen bara jag tänker på det. Jag trodde jag skulle ha en mamma som såg när jag växte upp, som såg när jag gifte mig, skaffade barn, jag trodde min mamma skulle få leva ett långt liv, uppfylla hennes drömmar, bli mormor, farmor o.s.v. Men antar att Gud är orättvis, livet är orättvist, allt är orättvist. Just nu vill jag bara säga att, livet kan ta sig. Är trött på allt den här skiten.
I LOVE YOU, I'M SORRY FOR TELLING YOU TOO LATE.
JAG KAN LE, MEN DET KÄNNS KONSTIGT
Det känns verkligen konstigt, fortfarande som en dröm, jag sitter och väntar på att få ett sms om vart jag är, eller om jag kommer hem eller ett samtal. Men nej, ingenting kommer, inte från henne i alla fall. Det här är det hemskaste som någonsin har hänt mig, det går inte att jämföra med något jag varit med om. Jag pratar med henne men får inget svar, jag vill bara att hon ska göra något tecken för att visa att hon lyssnar eller är här. Men jag får ingenting, det här suger. Jag är verkligen ledsen att jag inte gjorde något innan, gjort saker bättre så man i alla fall inte behövde ha någon ånger över saker och ting. Jag antar att det är nu alla nyfikna människor kommer fram och frågar hur man mår när dem egentligen inte bryr sig, utan bara vill veta vad som hände, men dem personerna har jag valt att inte svarat till. folk som man aldrig sagt ett ord till. Jag uppskattar alla som skriver och frågar hur det är. Det gör jag verkligen. Jag kan le, jag kan skratta, även fast det är svårt. Och jag kommer på mig själv med det och går genast tillbaka till tyst. Jag vet att jag måste få le, att mamma vill det, men det är så svårt att tänka på att man ska vara glad när ens mamma har dött. Det känns som att man måste vara ledsen, man måste tänka på henne och sörja ett tag.
Nu är jag hos Kevin, han får mig att må bra, och tänka på annat, trots att jag gråtit nästan hela tiden så känns det bättre att gråta i hans famn. Jag älskar hela min familj, släkt, vänner, Kevin. Ni får mig att må bra och jag är så glad att jag har er. Jag vet att jag kan räkna med er!♥
Jag kommer tänka på dig varje dag tills vi ses igen.
ÄLSKADE MAMMA.. DU KOMMER FINNAS I MITT HJÄRTA.
Jag skriver detta till er på facebook som inte verkat fatta min statusuppläggning, trots att den är solklar. Ja, min mamma gick bort igår, och jag kan inte beskriva känslan jag har just nu, det är allt blandat från ilska, ånger och saknad. Ångrar alla onödiga bråk, att jag gick ifrån henne den kvällen men samtidigt viskar jag när jag är själv att jag älskar henne och jag skulle gjort saker bättre. Men det är väl så det är antar jag? Att man inser inte vad man har förns man förlorar det, och det är ju förjävligt, varför kan man bara inte inse det direkt.
Jag har fortfarande inte förstått att hon är borta, det kändes som en stor fet lögn när min bror berättade i telefonen, jag viste inte hur jag skulle reagera, jag bara satte mig ner på golvet och skrek allt jag kunde, sparkade hål i Kevins vägg till och med. Jag mår så otroligt dåligt nu, gråter, så fort nån kramar mig, så fort jag är ensam och bara jag får en liten tanke över. Ja, inprincip hela tiden. Det är så svårt att föreställa sig att det faktiskt kan hända en själv, att man kan förlora en mamma, ett syskon, en mormor. Jag vet inte riktigt hur jag kommer reagera när jag riktigt förstår att hon inte kommer komma tillbaka, att det inte är nån dröm, jag hoppas fortfarande att nån ska väcka mig snart så jag kan gå och göra allt bättre, ge min mamma en kram och säga att jag älskar henne.
Livet är oförutsägbart, berätta för dem ni älskar att ni älskar dem, innan det är försent, gör inte som jag och gå och vänta på bättre tider, nu har jag nått att ångra hela livet. Jag vill bara säga att jag älskar dig mamma och jag hoppas du har det bra där uppe med mormor. Jag vet att du har saknat henne. ♥
Jag har så mycket mer i mitt huvud just nu, men jag väljer att hålla det privat, jag hoppas ni förstår.
älskade fina mamma.♥
