c a r o l i n e Δ

jahapp, då sitter jag här och gråter igen, vissa dagar går bra. Dvs när jag inte är ensam, för då kan jag tänka på annat. Men nu är jag helt ensam och får tid att tänka, och då är det väldigt svårt att tänka på någonting annat än på mamma. Jag förstår inte att det kan vara så svårt att acceptera, att förstå att hon aldrig kommer igen, att jag aldrig mer kommer få se min mamma, att jag aldrig mer kommer kunna säga förslåt för allt jag sagt, gjort och allt jag inte sa och gjorde. Jag skulle gjort allting så mycket bättre, inte bara tagit för givet att hon skulle finnas där hela mitt liv. Livet är så förbaskat jävla orättvist och jag önskar jag var där för henne när hon behövde mig. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag var en sån idiot, vad folk än säger kommer jag aldrig tro på deras ord, även fast jag säger att jag förstår.